När jag vaknade upp såg jag att jag var i ett rum jag aldrig sätt förut.
'Eh? Var är jag?'
Samtidigt mindes jag att jag blev påkörd av en bil.
'Jaha, jag… hamnade i en olycka.'
Bilen kom mot mig med en avsevärd fart så jag trodde seriöst att det var över.
Trots det överlevde jag som förväntat.
Utan tvivel har jag gjort mamma orolig.
Jepp, jag måste ordentlig be omförlåtelse till henne.
Jag undrade ifall det här var sjukhuset men möblerna var sådana man uppenbart inte hittade på sjukhus.
Till att börja med försökte jag röra mig men för någon anledning kunde jag inte. Först trodde jag att anledningen till varför jag inte kunde röra mig var på grund av att jag hade brutit mina ben och revben under olyckan, men konstigt nog kunde jag inte känna någon smärta alls.
'Va? Jag måste kolla min kropp!'
Jag försökte röra mina händer för att kolla min kropps kondition.
'Wow, jag kan röra min händer!'
När jag gjorde det hamnade väldigt små händer inom mitt synfält.
'En bebis här?'
När jag stelnade hörde jag skrockande från någon.
Plötsligt tittade en 20-något år gammal vacker utlänning på mig med ett leende.
'Varför är det en utlänning här???'
「＊☆〇℃¢£。§●▽⊇♯≒∃∠≪⊥⌒∇≡∝∽〜」
'Vad är det hon säger---!'
Det är uppenbart inte japanska.
Snarare, om det var japanska, då nekar jag till mina 16 år som japansk person.
'Engelska?'
Men jag känner inte igen något av orden.
Kan det vara att på grund att hon är en naturlig talare pratar hon för snabbt för mig att kunna förstå?
Eller mer viktigare, vad är det här för situation!?
För att kunna förstå situationen stirrade jag in i den vackra kvinnans bärnstensfärgade ögon. Vilken vacker färg…
Medan jag blev förtrollad av hennes ögonfärg märkte jag ett litet barn som reflekterade i hennes ögon.
'Va? Ett barn??'
Skönheten stirrade rakt mot mig.
Självklart fanns det inget barn mellan oss
「Waaahh---!? 」
（Vaaaaaa---!?）
